lyx

Senaste inläggen

Av Maria - 1 november 2007 21:10


Vi har flyttat, när jag packat upp lådorna och hittat kameran ska ni få se lite foton. Både tv, telefon och dator går genom bredbandet, uttagen gäller för allt och man bestämmer för vad genom att stoppa olikfärgade sladdar i olika hål i en så kallad patchpanel i klädkammaren. Vi har fått minst fyra dosor med blinkande lampor i paket från Telia. I klädkammaren fanns inga som helst instruktioner om vilka färger som var vad. Efter en knapp vecka lyckades J klockan halv två på natten få igång dator och teve (dock med lokalnyheterna för Västmanland), hur vet jag inte.


Några dagar under den första veckan hade vi inte ens mobilerna igång, eftersom vi inte visste vilken flyttlåda de låg i. Vi gick omkring i en supermodern lägenhet utan att kunna kommunicera med omvärlden, märkligt ovant.


Jag mår bra. Omgång 2 av cellgifterna är avklarade. Det som känns tydligast är köldkänsligheten i händerna och ansiktet. Jag skulle pumpa cykeln, tog av mig vantarna och tog i den kalla ventilen (jag har lite krångliga franska racerventiler) och det var knappt att jag kunde fixa att skruva på adaptern. På kvällen var vi på Bauhaus och jag lyfte i en kall gatsten, fingrarna började vitna och leva sitt eget liv. Men med rejäla vantar går det bra. Fixar sig allt så känns sådana biverkningar som INGENTING.


Ikväll fick jag veta att min mailmentor E fått tillbaka sin cancer genom metastaser i lungorna. Jag känner henne inte, men hon har hjälpt mig med sina uppmuntrande ord. Cancer har så många ansikten. Går allt på räls är det jobbigt nog. Återfall är för mycket.


Jag tror att jag har kommit igenom den värsta chockfasen och börjar inse att det här är något jag måste leva med ett långt tag framöver. När behandlingen är över så kommer jag omväxlande glädjas över positiva besked och oroas inför nästa undersökning. Och hela tiden känna efter i kroppen om allt känns som vanligt. Samtidigt leva. Nästa vecka börjar yoga- och samtalskursen som jag har anmält mig till. Kanske någon där kan komma med lite pusselbitar till hur det där vanliga livet efter cancer funkar.

Av Maria - 20 oktober 2007 16:35


Igår gjorde jag potatisgratäng med vitlök och lövbiff. Med massor av persilja över. Och kallt vitt vin. Det var så himla gott. När man haft taskig aptit och en tunga som reagerat på vin som om det vore sprit är det bara lycka. Vi kunde inte låta bli att skåla lite, hålla lite tal och sjunga lite sånger passande stora och små. På tisdag får jag flytta in i ett helt nytt kök med bänkyta och en induktionsspis.


Enligt en bok om hur cancerpatienter hanterar sin situation (på fackspråk "coping") som jag snabbt bläddrade i på biblioteket så finns det bl.a dessa tre förhållningssätt:

-"Fighting spirit"

-"Accepterande attityd"

-"Retrospektiv hållning"


Cancerpatienterna som skildras i veckotidningarna som dräller i sjukhusens väntrum framhålls ha "fighting spirit". De säger "-Jag sa till läkaren att jag helt enkelt inte har tid att dö just nu" och reser till Tyskland och hittar groddar.


Jag har inte lust att grodda några groddar. Jag orkar inte försöka sträva efter att ha kontroll över något som är totalt diffust. Jag jobbade med en tjej, lika gammal som mig och mammaledig, hon fick ett mycket sämre besked än mig. Felet var inte att hon saknade "fighting spirit"! Jag vill hellre krama Ville, dricka vin och vara glad över att att jag har en kompis som letat fram urvuxna mjuka, bruna manchesterbyxor till mig ur sin garderob.


Retrospektiv hållning sas i boken vara det sämsta man kunde ägna sig åt. Med det menas att man ser bakåt och försöker hitta anledningar till att man hamnade i cancerträsket. Det måste innebära ångest. Vad gäller coloncancer så har man identifierat en rad riskfaktorer, men de är ju på gruppnivå. Jag har inte levt sämre än de flesta andra. Jag har motionerat och käkat grönsaker iallafall ibland. Jag har inte rökt och jag har inte begått några större synder i övrigt, så jag skippar de teorierna och fortsätter leva.


Jag tror jag tycker det är skönt med en lite orientaliskt halvreligiös accepterande hållning. Och så försöker jag kombinera den med lite "fighting spirit", fast min fighting är att jag tror att jag kan försöka påverka hur jag mår. Inte att jag har kontroll över små märkliga osynliga celldelningar, då känner jag mig så otillräcklig.





Av Maria - 17 oktober 2007 21:06


Igår opererades port-a-kathen in, operationen gick som planerat. Det var trevlig stämning på venportsmottagningen, väldigt lugnt och ostressat, bara en operation i taget, ett litet hörn av det stora sjukhuset. Läkaren var ganska hårdhänt när han pressade in den lilla plastbiten i venen, han tryckte som han skulle dyrka upp en dörr, men jag bedövades väl.


Efter en macka med mjukost och marmelad gick jag ner till onkologen för min första cytokur. Jag tog trapporna, benen var darriga av lugnande och anspänningen inför att få cell-GIFTER.


Jag har jobbat flera somrar och ett halvår på apotek. Jag har ingen relation till cytostatika som att det är något som människor får. För mig har det varit något människor skyddar sig mot, något som späds bakom glasrutan inne i det speciella cytostatikarummet av receptarier i skyddsmundering. Något som gör att apoteksanställda gravida berättar för chefen samma dag som plusset. Nu skulle jag inte bara kontamineras litegrann. Jag skulle ha in innehållet i de varningsmärkta påsarna in i min kropp, intravenöst direkt in i mitt blod.


Först fick jag förebyggande mot illamående, sen vanlig glukos. Sköterskan gick ut ur rummet. Jag började känna diverse biverkningar jag läst om, hade lite svårt att andas. Sedan kom sköterskan in. Cyton var inte ens påkopplad än.


Nu har jag fått både dag 1 och 2:s doser och jag mår bra. Möjligtvis mår jag lite illa men det är omöjligt att säga vad som är psykiskt. Port-a-kathen ömmar en del men det är bättre idag än igår.


Ofta känns det som om jag wallraffar i cancervården. Wallraffar man ska man väl göra det ordentligt. Idag har jag anmält mig dels till en kosmetikaföretagssponsrad sminkkurs för kvinnor som behandlas för cancer, dels en yogakurs. Varför inte? Har jag gått på vanlig yoga och yoga för gravida, så. Man tar yogan dit man kommer.













Av Maria - 15 oktober 2007 23:19


En hel del hittar hit till "Lyx" tack vare att andra tjejer med cancer som bloggar har länkat. Jag ska såklart inte vara sämre, så nu har jag uppdaterat länklistan!


Enligt den interna bloggbröstcancerjargongen kallar man varandra för "Bc syster". Jag får bli en "Cc syster" eller bara "Csyster". Operation, cytostatika, väntan på besked, mycket är detsamma. Jag blev av med tarm, ni med bröst. Tack för att jag får lite bloggbuddies fast ni är B och jag är C.


Vad tror ni förresten om "Bruna bandet"?


Av Maria - 15 oktober 2007 18:51


Jag bytte om till operationsutstyrsel. Jag bäddades ner på operationsbordet. Jag fick en nål i handen, lugnande och antibiotika. Sköterskan frågade om vilken sida jag ville ha porten på. Jag svarade att jag inte hade funderat på det, hon gjorde iordning min högra sida. När läkaren kom så kom jag på att berätta att jag har en shunt, ett litet plaströr inopererat på min högra sida. Det gjordes innan jag kunde minnas, när jag var bebis och hade hjärnhinneinflammation. Exakt varför vet jag inte.


Enligt läkaren hade det ingen betydelse. Jag fick lokalbedövning, och han började karva. Jag låg som i ett litet grönt tält under det sterila lakanet. Läkaren stannade upp, det fungerade inte. Shunten hade på något sätt gjort att jag fått en blodpropp i kärlet där han tänkte ha in slangen till porten. Han sa att det var från när jag var bebis, blodet hade letat sig andra vägar som en flod som stöter på hinder, nya blodkärl hade bildats. Han stannade upp och tänkte. Tittade med ultraljudet igen.


Och sa att jag fick komma tillbaka igen imorgon. Kärlet på den andra sidan var bättre. Jag kunde inte få mer bedövning idag. The same procedure...


Så nu har jag en blodpropp också. Operatören sa att det inte var någon fara med den, men jag skulle nog ändå vilja att nån expert tittade på det. Jag behöver ju inte ytterligare saker att oroa mig för.



Av Maria - 13 oktober 2007 11:05


På måndag ska jag operera in en port-a-kath (venport). På tisdag ska jag börja cellgiftsbehandlingen.


Min onkolog ringde (för att fråga om jag ville vara med i en studie angående oxiliplatin och fertilitet...) och han frågade:

-Ja, hur känns det inför nästa vecka? 


Jag blev helt ställd. Hur känns det egentligen inför nästa vecka? Hur ska man känna när man ska tillbringa ett halvår med att tillföra cellgifter till sin kropp för att bekämpa en sjukdom som man inte kan se och inte ha kontroll över, hur biverkningarna slår verkar vara ett helt oförutsägbart lotteri...


-Jag vet inte, jag kan inte svara. Men I ÖVRIGT känns det bra.


Jag blir fortfarande glad över saker som att köpa en ny, grymt skön vinterjacka och se min son heja på U21-landslaget i fotboll mot Irland. Min högst intelligenta tjocktarm uppför sig finfint och får som tack parmaskinka, goda ostar och lite vin. Jag funderar på om matsalsbord och lädersoffor och konstaterar att jag kommer orka fixa med lägenheten, vi flyttar om snart en vecka... Det har kännts som lite av en mardröm att flytta till en splitter ny lägenhet men inte orka piffa det minsta. Men jag orkar, jag mår mycket bättre än innan operationen.



Av Maria - 8 oktober 2007 19:31


Tjocktarmscancer är extremt ovanligt när man är 31. Det gör att jag känner mig lite ensam, det känns lite sunkigt och märkligt att ha fått en cancerform som man inte "ska få" när man är så ung. Medelåldern är 70. I Uppsala har man "ett par fall om året".


Jag har fått kontakt med en svensk tjej via e-mail i min ålder som fick diagnosen förra sommaren och nu har fixat operation och cytostatika. Hennes mail har betytt mycket och när jag tycker det känns läskigt tänker jag "Har E fixat det ska jag också fixa det".


Och den som surfar, den skall finna. På www.planetcancer.com kan "unga vuxna" med cancer chatta simmandes runt som guldfiskar i ett akvarium. Eller kan man klicka på "cancertainment" och läsa cancerskämt.


Www.colonclub.com är helt galet. Där kan man gå in och köpa väggkalendrar med unga coloncancermodeller, alla med likadana ärr som jag numer är prydd med. Det känns lite primitivt att jag blir glad över att se den där kalendern. Men man vill helt enkelt inte vara ensam.


Av Maria - 7 oktober 2007 21:53


I lördags kväll drog vi på fest. Vi cyklade dit, det slog mig att jag inte cyklat på länge, inte sen augusti. Jag njöt lite av att cykla i uppförsbacke utan att bli anfådd, att jag inte har nån anemi. Vi hade fixat barnvakt till V.

J: -Vi är på rymmen.

Jag:-Ja, superskönt. På rymmen från CANCERSJUKDOMEN. Vi lämnar den ett tag.

J: -Vi lämnar den hemma.

Jag: -Nej, förresten. Vi lämnade den på sjukhuset.

Paus.

Jag: -Just det. Det gjorde jag ju. Bokstavligen.


Det var skönt med en helt vanlig normal aktivitet som en 30-årsfest. Jätteskönt.


Grattis!




Presentation

Omröstning

Vad är lyxigast, något som man behöver damma eller något som man upplevt?
 En sak
 En resa

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2009
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards