Jag ser det lite som om jag gör en egen version av "Supersize me". Jag testar vad som händer om man får cellgifter (inte hamburgare) och rapporterar det som sker med min kropp.

När jag får oxaliplatinet, dag 1, känner jag mig lite skakig och som om jag håller på att få influensa. Är jag utomhus så slutar fingrarna att fungera utan handskar, ansiktet fryser och det kan vara svårt att styra läpparna, men inomhus märks inget av detta, så jag kan inte säga att det ger mig problem som känns jobbiga. Händerna är märkligt torra, men det är heller inget problem med en schysst handkräm.

Det som varit jobbigt är magen med magkramper och erraid (känsliga läs vidare, annars läs det föregående ordet baklänges). Immodium hjälper hittills, men det gäller att dosera lugnt. Det har dock varit fullt uthärdligt, jag har ju jobbat hela förra veckan. Sedan har jag fått ett litet sår i munnen, det går bra än så länge, men jag tror det kan bli jobbigt om jag får fler.

Här finns en liten sammanställning över vanliga biverkningar vid "Folfox"-behandling (oxaliplatin, 5-FU och leukoverin) och vad man kan göra för att minska problemen.

Den vedertagna stavningen av cancer är idag cancer. Svenska Akademiens ordlista slopade stavningen kancer i sin 12 upplaga, utgiven 1986.

Någon bra pluralform av cancer finns inte. Medicinarna använder ibland cancrar. Det går bra att säga men ser besynnerligt ut i skrift. Formen stämmer inte med relationen mellan stavning och uttal i svenskan, eftersom c inte uttalas som s framför andra bokstäver än e, i och y. En stavning som canser eller ännu hellre kanser hade bättre motsvarat hur man skriver latinska lånord i svenskan, jämför kansli av latinets cancelli. Då hade pluralformen varit oproblematisk även i skrift: cansrar, kansrar.

Om man behöver uttrycka begreppet i plural, och det gör man ju naturligtvis ibland, får man istället använda omskrivningar som cancersjukdomar, cancerformer.

(Källa: Tidningen Språk, oktober 2007)

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på hur utlämnad jag var och är till beslut som fattats av för mig okända människor, beslut som jag inte kunnat påverka. Beslut som kanske kommer betyda skillnaden mellan liv och död för mig, jag vet inte.

Men i mitt fall fungerade allt och jag behöver inte vara bitter. Jag gick till husläkaren, som inte negligerade mina problem till att vara en trött småbarnsmamma, efter tio minuter stod jag förvirrad i på gatan med en remiss till akuten. På akuten fick jag blod, minst elva människor gjorde nåt riktigt bra för mig när de gjorde sig besväret att donera det blodet. Efter en vecka till fick jag komma till koloskopin, där cancern upptäcktes. Min väntetid sedan var två veckor.

Två veckor, jag tyckte på sätt och vis att det var två långa veckor. Men fyra kirurger och all kringpersonal som går åt till en flera timmar lång operation, vilka verksamheter kan planera med så kort varsel?

Jag börjar faktiskt gråta lite lyckotårar. Någonstans tog någon beslut om att det ska finnas resurser till de som är mest sjuka. Jag var beredd att slåss, men det visade sig inte behövas. Jag fick hjälp, och vad som än händer i framtiden så mår jag iallfall bra nu och kan traska hem med min son från dagis i höstsolen. Men väntetiden hade kunnat vara längre än två veckor. Att den var två veckor beror på att någon någonstans har tagit bra beslut. Att individer har upparbetat bra rutiner och gör sitt jobb på ett bra sätt.

Faktiskt har alla läkare ringt när de lovat. Alla remisser har kommit fram. Inga prover har tappats bort. Inga planerade behandlingar har ställts in. Jag är imponerad, och jag känner mig trygg.

Det är bara en sak jag kunde önska. Att vårdgaranti betydde att man garanteras att man blir frisk för evigt efter avslutad behandling.

Vas Kokos av Hjördis Oldfors. Tillverkades 1954-58. Uppsala-Ekeby.

Nu har vi packat upp alla flyttlådor uppackade!

-En av våra badrumsgrodor.

-Kökssoffan från J:s farmors bror.

-Kök och vardagsrum.

-Ankan levererades med badkaret. Det sköna, varma badrumsgolvet.

När jag gick hem längs ån för ett tag sedan så kom folk bärandes på grönsaker. Vid parkeringen vid Hamnplan (vid Tullhuset) stod folk och småpratade och åt ekologiska chips i kylan. Det var Ekobeställarna som hade utlämning av närproducerade ekologiska livsmedel.

Man registrerar sig enkelt på hemsidan, får ett konto och klickar sedan på precis det man har lust att beställa. Varorna syns i en lista. Fram till några dagar innan månadens utlämningstillfälle har man möjlighet att avbeställa, sedan skickas en elektronisk faktura på det man har beställt. Man får ett påminnelse-sms om att varorna ska hämtas.

Det finns rotgrönsaker av olika slag, mjöl, kött och knäckebröd från Uppland.

Jag tycker att det kan vara värt att testa. Nästa utlämning är den 29 november. Jag ser fram emot karottmorötter och polkabetor och tycker att det är rätt kul att sitta och klicka. Lite kul är att man kan se hur många purjolökar som finns att tillgå och hur många som redan blivit paxade. Min arbetskamrat E sa något om att jag kanske har för mycket tid:)

Jag bor i Uppsala, Ekobeställarna finns här och i Göteborg och Stockholm. Det finns företag som leverar ekologiska förihopplockade lådor direkt hem med ekologiska grönsaker och annat (Ekolådan och Årstiderna), men jag tror ändå det är smartare och mer ekonomiskt att själv bestämma vad man vill köpa.

Jag tyckte faktiskt synd om mig själv igårkväll. Fast inte så länge, för jag fick lust att göra amerikanska pannkakor. Vi åt dom med hackade pistagenötter, smör och ringlad flytande honung, och istället för vanligt socker hade jag klumpigt muscavadosocker. Jättelätta att steka eftersom dom inte är tunna!

Vi hade en amerikansk utbytesstudent i min klass på gymnasiet, och det jag kommer ihåg från hennes pannkakslektion med oss var att hon sprang runt och försökte hindra alla från att vispa smeten. Tydligen ska det vara helst vara lite mjölklumpar.

Jag hade tänkt att skriva ett inlägg om hur jag börjar känna att det är dags att ta sig tillbaka till vardagslivet igen. I förrgår var jag på återbesök hos kirurgen och hon sa att det var okej att jag började lyfta saker. Igår klippte jag en ny frisyr (nån slags bob med lugg, inspirerad av min lindy och tjugotalsinspirerade vän A). Att klippa ny frisyr är väl en kvinnlig standardåtgärd för att markera att en ny era börjar. Sedan cyklade jag i den vackra höstsolen längs ån och genom Geijersdalen och hämtade för första gången min son själv från dagis, lycklig lyfte jag upp honom, satte honom på cykeln och trampade iväg. På vägen hem spanade vi in män i självlysande kläder som stod och jobbade mitt i ån. Jag förklarade för Vilhelm att de höll på med ännu en asptrappa och ha tittade intresserat.

Idag var jag redo för en första liten tur till jobbet, när jag märkte att armen inte kändes som vanligt. Klockan satt plötsligt åt. Det slutade med en heldag på Ackis: läkarbesök, nålsättning, röntgen, lunch, ultraljud, läkarbesök igen och apoteksbesök. Jag hade fått en blodpropp och nu får jag ta Fragminsprutor varje dag. Jag var lite nervös för att lära mig, men nålen var sylvass och det gick lättare än jag trodde.

Men nu är jag trött. Comebacken får vänta lite till.