Under de senaste två och ett halvt åren har jag delvis blivit försörjd av samhället. Först var jag mammaledig i ungefär femton månader. Min mammaledighet var helt underbar - en otroligt lycklig tid i mitt liv. Den började med en okomplicerad graviditet, och så föddes Vilhelm sju veckor för tidigt. Det var inte så tidigt så att det egentligen medförde några problem, men tillräckligt tidigt för att vi skulle få börja vår tid som familj i ett litet familjerum på neonatalavdelningen på Ackis. Där levde vi i symbios utan några störande yttre element de två första veckorna av Vilhelms liv. När vi sedan kom hem så visade det sig att vi hade fått en ganska lättsam liten grabb som var nöjd, käkade på bra och bara vi låg tillsammans i sängen kunde jag sova hur länge jag ville på mornarna.

Jag la upp min mammalediga tillvaro så att jag sov tills jag var helt utsövd - Vilhelms mat fanns ju ändå i sängen så den var det ingen stress med. Sedan hade vi en aktivitet per dag. Aktiviteten kunde vara vägning, att leka på en filt i Vasaparken, att träffa några av alla mammakompisar och dricka latte i timmar medan ungarna lekte på nån filt. Eller spatserade jag iväg mina 100 meter till kyrkans sångstund och satt där och lekte med plastdjur. Varje onsdag så grillade vi korv i skogen och satt och pratade om allt möjligt medan barnen låg på rygg och tittade upp på trädtopparna. När det var snöstorm klädde vi på ungarna alla kläder vi hittade och drog iväg vagnarna för att titta på "specialvisning för mammalediga" på konstmuseet på slottet. Japp, att vara mammaledig var nån slags semester. Det är nog inte helt okej att säga det, men det påminde mig lite om när jag pluggade introduktionskurs i ryska, bara hade en lektion om dagen och inte ens tog alla poäng. Jag var nog lite av en slapp lattemamma men jag hade roligt och det tror jag Vilhelm hade också.

När jag fick cancer så var det lite av samma sak. Jag hade det man vanligtvis inte har. Tid. Jag kunde göra saker som att skriva på den här bloggen, åka till IKEA och fixa alla småsaker till vår nya lägenhet i lugn och ro. Och fortsätta dricka latte på Uppsalas fik. När jag kom nyopererad från sjukhuset så stannade vi faktiskt till i höstsolen vid Fågelsången innan vi åkte hem. Jag hade svårt att gå men fika gick ju bra. Så jag kanske har varit nåt ännu värre än lattemamma - jag har till och med varit lattesjukskriven.

Jag har funderat på det där. Får man verkligen ha det mysigt när man är mammaledig? Ska det inte helst vara sömnbrist och ett visst mått av att vara uttråkad? Eller varför skapades annars begreppet lattemamma?

Och vilken bild får vi framför oss när vi hör ordet "sjukskriven"? Är det okej att ha kul och vara sjukskriven? Eller kan det vara så att det är lätt att sätta sig själv i ett fack och kanske må lite sämre än man skulle kunna?  

Jag tror man ska se det som att man har ett jobb när man är sjukskriven. Och det jobbet är att må så bra som möjligt, också med tanke på framtiden. Det är det som man får betalt för att göra.

Så jag gillade det där med att vara ledig. Men jobba - det har sin tjusning det också.  

Precis som jag för ett år sen var tvungen att starta upp en massa "cancergrejer" så håller jag nu undan för undan på och nedreglerar dom. Jag väntar på en kallelse att ta ut porth-a-kathen. Idag så städade jag i badrumsskåpet - bort med Fragminsprutor, små påsar med illamåendetabletter och medel mot sår i munnen och värktabletter. Häromdagen ringde försäkringskassetanten på mobilen för att påminna om att jag inte förlängt min sjukskrivning. Jag svarade att det var helt i sin ordning och att jag inte ville vara sjuk mer.

Det är en grymt skön känsla att kunna slippa vara sambo med Mycostatin munsvampmedel. Varje liten grej känns som en symbolisk handling och jag tänker att måtte jag aldrig behöva börja om igen.

Vi har printat ut massa bilder på Vilhelm, Vilhelm och mamma, Vilhelm och pappa. Underbara bilder. Mitt i alla bilderna blev jag sjuk - jag vet var - men i albumet skriver jag inget. Men när jag tittar så kommer jag alltid veta - där var det. Som man vet var man var när Palme dog.  

I tisdags fick jag svaret på min senaste röntgenundersökning. Kirurgprofessorn frågade hur jag mådde. Jag sa att jag mådde bra, förutom att det var jobbigt att gå till honom. Då sa han att jag borde må bra enligt vad han läst i journalen. Sedan sa han att han skulle skriva en remiss så att jag får ta bort min venport. Dock dröjer sig några andra fraser som han sa kvar i mitt huvud: "De första två åren är de mest spännande..." och "Ja, behöver du porten igen så sätter vi in en ny". Jag tycker nästan bättre om onkologens fraser på utskrivningssamtalet om att jag inte borde vara sjukskriven längre för att jag "borde tänka på min karriär..." och om att det inte är "särskilt stor chans att han ser mig där igen..." 

Jag minns många andra läkarfraser från min cancerkarriär. "Ja, om man nu ska ha cancer är ju det här en ganska bra sort" och "Beskedet är så bra som det kan vara, ja noll är ju ännu bättre men en är näst bäst". Jag minns kirurgens hand när han visade hur stor min tumör var. Jag minns röntgensköterskan som gav mig en kram när jag förklarade att jag fått veta att jag hade cancer dagen innan. Dom kan göra skillnad, dom där människorna i vita kläder.