Dagens olyx är illamående. Jag mår illa och det är jobbigt och gör mig matt. Jag vet inte varför jag mår mer illa sedan jag kom hem från sjukhuset. Jag blir så trött av att inte kunna äta och av att magen helt enkelt inte funkar.

Men själva såret mår bättre. Jag kan röra mig lite bättre. När man är nyopererad och har ont sover man aldrig, man bara dåsar. Igår blev jag för första gången riktigt sömnig. Jag kurade ihop mig med Vilhelm på armen och vi somnade båda två. Det var länge sen, jag har varit rädd för att han ska sparka mig i magen och så. Det var så mysigt att vakna med lilltigern på armen. Som att vara nykär.

Vi är TRÖTTA. Det har varit fullt upp de senaste dagarna med permission, lunchkonsert, mys i P:s sammetssoffa, middag hos E, utskrivning, recept, apotek, distriktssköterska, papper hit och dit, telefonsamtal, en liten tigerunge som ska till dagis men ändå inte riktigt ville somna i natt. Samtidigt har jag svårt att komma upp ur en soffa när jag väl sjunkit ner och blir trött av en enkel sak som att gå på toa.

Det enda jag orkade igår var att titta på "Sjukhuset" på TV3. Märkligt nog har de filmat på tre avdelningar på Ackis: akuten, neonatal och onkologen. Alla har jag kommit i kontakt med. Jag tänkte avstå från att titta, mer sjukhus är ju knappast vad jag behöver i mitt liv, men igår ville jag. Det måste vara STOCKHOLMSSYNDROMET.

Jag kände mig uttråkad direkt när jag vaknade. Orättvist behandlad av livet och arg. Jag tog en promenad i korridoren. Då kändes det bättre. Sedan har dagen fortsatt med att jag fick byta rum, till ett rum med tre rumskamrater. Jag tycker det är skönt när det händer lite, folk går in och ut. Jag har ätit och är till och med hungrig. Jag har gjort ett A.

På kvällen pratade jag med en zoolog, han hade sysslat med havsborrar. Och med en 23-årig tjej som utbildade sig till elektriker och körde taxi på natten. Och med en snäll kvinna från Turkiet. Det finns historier att lyssna på överallt. Som när taxitjejen körde på en pudel, aj, det är svårt att låta bli att skratta när man inte får.

Ronden förbi mig var blixtsnabb. Planen är att skriva ut mig på måndag, men jag får åka hem på permis redan imorgon om jag vill. I morse blev jag chockad över beskedet, men under dan har jag bättrat på mig och tanken är nu inte lika osannolik. Men J och V är förkylda, och jag bor ju tre trappor upp utan hiss, så jag väntar. Minst till söndag. Antagligen till måndag.

Dagens lyx: Att äta utan att må illa. Att skratta. Att jag har fått träffa en kurator som jag tyckte verkade schysst och hjälpsam.

Himlen börjar ljusna. Jag mer eller mindre sovit, eller vilat, från tio tills nu. Det känns bra, nätterna blir lätt långa på sjukhus. Jag har en klocka på väggen som tickar, tickar...

Igår var nog egentligen en ganska bra dag, även om det kan vara svårt att se det. Jag gick säkert fyra varv i korridoren runt avdelningen, med en gåstol. Jag åt en halvfrukostmacka, en halv lunch, en halv middag och en kvällsmacka utan att må illa nästan alls. Jag fick besök av Ville och Johan, Ville har antingen problem med tänderna eller så har han fått en dagisbacill. Vi lånade en termometer och tempade honom till 39,8. Efteråt trodde de att det var min temp och det hade ju varit värre. Ville kröp ju omkring, ganska glad ändå. Och så fick jag besök av otroligt underhållande K. K jobbar på Giftinformationscentralen och där har man haft felringningar av typen:

-Jag undrar om jag verkligen måste gifta mig med släkting?

-My wife is 40 years old and she likes this and that, what would be the perfect gift for her?

-Frågor om begravningar som kommer av missförstånd att det handlar om griftinformation.

Efter K kom E, Villes gudmor. Väldigt trevligt. Det är skönt att prata bort lite tid.

En av kirurgerna som opererade mig kom in och informerade. De hade varit totalt fyra kirurger involverade, två tarm- och sedan kallade de på två urologiska. Min tarmtumör var nämligen ganska stor och hade växt fast i urinblåsans tak. Därför var de tvungna, att ta bort en bit urinblåsa förutom 30-40 cm av vardera tunntarm och tjocktarm. För tillfället har jag kateter, som jag kommer att ha i två veckor, sedan ska skillnaden vara att jag måste springa på toa oftare. Efter tre månader ska det vara ungefär som vanligt, urinblåsan växer tydligen till sig. Märkligt. Kirurgen försäkrade oss om att de varit väldigt noggranna och sytt extra fint så att det snabbt kan läka. För efter det är läkt måste jag börja med cellgifter.

Själva operationsbiten kommer att gå bra. Det känner jag. Jag kan knappt röra mig, det känns att någon har varit inne och rotat i min kropp och skurit upp mig. Men det är ingen outhärdlig smärta, det räcker med lite morfin och paracetamol. Hittills har jag inte mått illa heller, iallafall inte sen FÖRE operationen. Mest av nervositet.

Jag har fått en ostmacka att testa att tugga på. Och medan de bäddade sängen puffade de upp mig till att hänga över en gåstol. Yr och utan att riktigt kunna sträcka på mig tittade jag ut över Uppsala.

Det är väl ständigt studenter på ett sjukhus och de flesta som sköter om mig är i min ålder. Det känns lite konstigt, jag tror jag känner igen en tjej från en fest. När de skämtar med varann så känns det märkligt, jag borde snarare vara på den sidan än ligga här efter en tarmcanceroperation.

Snart får jag prata med opereratörerna. Som jag skrev igår är jag lite orolig att de sa säga något obra. Annars är allt lugnt, då kör vi på till nästa besked om två veckor.  

Klockan är 22:37 och jag funderade nästan på att fega ur och inte skriva något inlägg idag, ni vet ju inte om att jag har lyckats logga in mig på sjukhusets trådlösa nätverk och fått perfekt internetåtkomst direkt från operationsbordet. Jag måste erkänna att jag inte är helt lugn för tillfället.

Jag oroar mig inte särskilt mycket för själva operationen, såret, smärtan, illamående... Nästa gång jag skriver kanske jag tycker att jag borde ha gjort det. Jag vet inte vad jag har att vänta mig, jag tänker att det borde lösa sig, åtminstone efter ett tag. Jag får väl ha ont. Men jag kommer få en morfinpump som jag själv kan styra. Morfin borde väl funka? Jag har tackat nej till epidural, jag oroas av tanken på det och är rädd för komplikationer, narkosläkaren såg min oro och trodde att morfin skulle fungera väl så bra.

Jag är nu själv i rummet, som har två sängar, och en fantastisk utsikt över ett höstligt Uppsala med slott, domkyrka, Musikens hus och silosarna som vi kommer att bo bakom snart. Jag är på sjunde våningen. Skymningen var rosa. Det står en plastorkidée i fönstret. Jag har teve (tyvärr är fjärrkontrollen borta), telefon och...bäst av allt, J fixade in mig på universitetets internetkonto. Det var en nöjd J som visste att det var vad jag allra mest önskade mig.

Jag har fått prata med sjuksköterskor, läkare, tagit EKG, tagit blodprover,

pratat med sjukgymnast, pratat med narkosläkare, pratat med operatören (det kallas så). Jag har fått två påsar blod på grund av att blodvärdet sjunkit igen, hyfsat god mat, smärtstillande, blodförtunnande spruta i låret. Jag vägde mig och jag hade inte gått ner så mycket alls. Snarare har jag gått upp senaste veckorna, skulle jag tro. Det är tack vare er, som stöttat mig så att jag mått mindre illa och ätit bra. Illamående är så psykiskt, iallafall till en viss gräns går det att övervinna, jag lärde mig det under graviditeten och det verkar även fungera så nu.

Det jag är orolig för är att med blotta ögat ska upptäcka något när de är inne och gräver i mig. Något obra. Jag frågade läkaren. Han sa (såklart): -Jag kan inte lova något. Jag funderade och frågade: -Så det skulle kunna vara så att jag vaknar upp och tumören är kvar?

Men där svarade han: -Nej.

Så det är iallafall säkert. Den kommer att vara borta, inshallah.

Dagens lyx: Det trådlösa nätverket som gör att jag har direkt tillgång till att maila och skriva av mig allt som jag inte lyckas lämpa på min andra lyx: min sambo och min lille tigerunge, som varit här större delen av dagen. Och så maillistan "ungavuxna" (som har/ haft cancer), skönt att kunna ropa till någon som vet exakt vad det handlar om. Narkosläkaren tittade idag på mig och sa: "Du är ung". Paus. Vad ska jag svara på det?

Jag föreslår att ni hänger med ett tag till. Själv har jag inget val. Och det kommer inte bli någon censur här. Man kan tyvärr inte smita från verkligheten.

Jag har ingen aning om hur man mår efter en operation när halva ens tjocktarm snittas bort. Men förr eller senare måste man ju sakta kvickna till och då kan jag behöva era tips på förströelser:

-DVD-filmer kan jag titta på

-sajter jag kan surfa till, bra bloggar jag kan läsa

-musik jag kan lyssna på

-och andra idéer

Alla tips mottages.

Din tid håller på att rinna ut. Du kommer inte att hinna genomföra dina planer. Sorry. Modern sjukvård kommer emellan. Det kanske inte var så smart att angripa tigermamma?

Den senaste veckan har innehållit så mycket. Allt från paniken på IKEA, en otrolig trötthet, obehagskänslor och tårar till känslan av att allt är som vanligt, eller bättre. Att äta mannagrynsgröt med russin tillsammans med familjen och samtidigt lösa "Fem frågor" i UNT kan utgöra en enorm lycka. Att komma hem från en fest och konstatera att man hade kul och inte ens mådde illa, och dessutom precis hann med bussen. Att bli bjuden på hemfiskade kräftor och se Ville överlycklig över att prova en bobbycar. Att få besök av en kompis man inte träffat på väldigt länge, att få hjälp av en annan att installera kontantkortsmodemet på den trådlösa datorn. Att gå på bio och innan dess sitta och sippa vin utan favoritsonen var ganska trevligt det också.

Jag är redo för inläggning, helt enkelt. Men först har vi V:s första dag på dagis imorgon.  

 Dagens lyx: Städa förråd, 2p. Hemfiskade kräftor, 10 p. "Stekt ägg" (persikor med grädde), 6p. Ording i förrådet, 9 p.