lyx

Senaste inläggen

Av Maria - 16 oktober 2009 14:54


Storebror Vilhelm leker med Duplo i sitt rum. En morotskaka står i ugnen. Lillebror sover under ett fårskinn på uteplatsen.


Två år har gått sedan beskedet att jag hade en tumör stor som en hand i magen. Och nu är jag är mammaledig igen. Lillebror kom i v 39+0, graviditeten, förlossningen och allt efteråt har varit helt normalt. Jag har fortfarande besked att vänta på och yllestrumpor på fötterna, men sjukdomen glider ändå allt längre bort.Eftersom jag inte längre uppdaterar bloggen så avslutar jag den med några bilder på lillebror. 


Om någon vill nå mig så går det bra att maila maria.gustaf@gmail.com.    

ANNONS
Av Maria - 1 april 2009 15:20


Jag har inte - fortfarande inte - cancer mer!


Efter jag hade fått beskedet hos den allvarlige kirurgen gick jag upp på röntgenavdelningen för att leta efter ett halsband jag glömde där när jag gjorde lungröntgen för två veckor sedan. (En gång läste jag om en kvinna som av misstag diagnostiserats med metastaser - röntgenbilderna visade en brosch hon bar). En snäll sköterska hittade mitt halsband som låg i ett brunt kuvert med datum prydligt noterat. När hon gav halsbandet till mig tittade jag på henne och sa:


Det är vår. Jag har inte cancer. Jag är gravid i vecka 19. Och jag fick tillbaka mitt halsband.  Livet kan vara sämre.

ANNONS
Av Maria - 30 mars 2009 22:23

Idag har jag varit på Spec-MVC, allt är bra med bebisen och miljön runt den. Jag behöver inte gå där mer förrän i juni, jag är en ganska normal gravid kvinna helt enkelt. Tarmarna och livmodern var tydligen två "helt olika saker" enligt doktor Karin. Imorgon ska jag få veta om jag har nån cancer, det är helt absurt. Jag är nog inte så nervös för det känns verkligen inte som om jag har någon cancer.


Jag tror inte heller dom i min omgivning fattar att det är på riktigt. Jag har sagt till J att han inte behöver följa med. Men usch, det är hemskt att bara gå in i korridoren och sitta i det läskiga sterila rummet och vänta på Beskedet. Totalt opsykologiskt upplägg. Dom borde ha nån mysig rosa mjukishörna man får vänta i och ge en en nalle. Men förhoppningsvis faller ett liten sten från mitt bröst iallafall, och jag kan njuta av våren efteråt.


Och vi tror faktiskt att olivträdet har överlevt vintern på vår uteplats. Inte säkra,men det finns hopp. 

Av Maria - 13 mars 2009 22:28

På semester i Essaouira, Marocko, februari  2009.


Det har gått lång tid sedan jag skrev mina senaste inlägg. Jag har tänkt att jag ska blogga, men jag har plötsligt inte riktigt vetat hur jag ska formulera mig. Men jag ska fortsätta. Bloggar man på tjocktarmscancer och kommer till min blogg så ska man kunna se vad som hände sedan. Hur livet går vidare. Och livet går vidare. Bättre än så. Livet har blivit liven.


Jag är gravid i vecka 17, med beräknad förlossning 23 augusti 2009. Ungefär ett år och tre månader efter att jag opererat bort en tumör stor som en hand ur magen så börjar ett litet liv växa i samma jäkla mage. En mage i händelsernas centrum, minst sagt.


Detta var inget jag ens vågat hoppas på. Jag är också förvånad över att vi ens vågade. Men tydligen så tänker man inte särskilt rationellt när man har haft cancer. Man har känslan att man faktiskt inte kan styra över allting och att det är bäst att passa på att leva när man kan. Och visst kan jag tycka att jag är modig, men den som verkligen är modig är J. J tar hela risken, inte jag.


Det är oerhört stort att vara gravid igen. Det är inget jag tagit för givet. Jag ser framför mig hur jag ska göra segertåg genom sjukhuset efter förlossningen - genom akuten, kirurgen, vårdavdelningen, onkologen, upp till canceryogapatienterna...i slow motion...med min bebis i famnen och med bakgrundsmusik som i en film. Jag funderar på tidningsannonsen...vad brukar dom skriva..."vårt lilla mirakel har kommit". Vad skriver då vi?


Och så mitt i all lycka och vardagen så är TVÅ ultraljud inbokade i kalendern under mars. Ett är nästnästa vecka, det är rutinultraljudet av bebisen (fast vi har redan tjuvkikat två gånger). Ett var igår. Det var ultraljud av min lever. Jag bad att inget få veta. Man måste styra upp saker och ting litegrann, man kan inte få viktiga besked hipp som happ av läkare man inte känner som inte vet vad de ska säga. Men det är klart - jag kunde ju bett honom berätta om beskedet var positivt.


Hur som helst så kände jag mig lugnare efter än innan. Om det var något så spelade han bra.


Av Maria - 29 september 2008 22:59


Under de senaste två och ett halvt åren har jag delvis blivit försörjd av samhället. Först var jag mammaledig i ungefär femton månader. Min mammaledighet var helt underbar - en otroligt lycklig tid i mitt liv. Den började med en okomplicerad graviditet, och så föddes Vilhelm sju veckor för tidigt. Det var inte så tidigt så att det egentligen medförde några problem, men tillräckligt tidigt för att vi skulle få börja vår tid som familj i ett litet familjerum på neonatalavdelningen på Ackis. Där levde vi i symbios utan några störande yttre element de två första veckorna av Vilhelms liv. När vi sedan kom hem så visade det sig att vi hade fått en ganska lättsam liten grabb som var nöjd, käkade på bra och bara vi låg tillsammans i sängen kunde jag sova hur länge jag ville på mornarna.


Jag la upp min mammalediga tillvaro så att jag sov tills jag var helt utsövd - Vilhelms mat fanns ju ändå i sängen så den var det ingen stress med. Sedan hade vi en aktivitet per dag. Aktiviteten kunde vara vägning, att leka på en filt i Vasaparken, att träffa några av alla mammakompisar och dricka latte i timmar medan ungarna lekte på nån filt. Eller spatserade jag iväg mina 100 meter till kyrkans sångstund och satt där och lekte med plastdjur. Varje onsdag så grillade vi korv i skogen och satt och pratade om allt möjligt medan barnen låg på rygg och tittade upp på trädtopparna. När det var snöstorm klädde vi på ungarna alla kläder vi hittade och drog iväg vagnarna för att titta på "specialvisning för mammalediga" på konstmuseet på slottet. Japp, att vara mammaledig var nån slags semester. Det är nog inte helt okej att säga det, men det påminde mig lite om när jag pluggade introduktionskurs i ryska, bara hade en lektion om dagen och inte ens tog alla poäng. Jag var nog lite av en slapp lattemamma men jag hade roligt och det tror jag Vilhelm hade också.


När jag fick cancer så var det lite av samma sak. Jag hade det man vanligtvis inte har. Tid. Jag kunde göra saker som att skriva på den här bloggen, åka till IKEA och fixa alla småsaker till vår nya lägenhet i lugn och ro. Och fortsätta dricka latte på Uppsalas fik. När jag kom nyopererad från sjukhuset så stannade vi faktiskt till i höstsolen vid Fågelsången innan vi åkte hem. Jag hade svårt att gå men fika gick ju bra. Så jag kanske har varit nåt ännu värre än lattemamma - jag har till och med varit lattesjukskriven.


Jag har funderat på det där. Får man verkligen ha det mysigt när man är mammaledig? Ska det inte helst vara sömnbrist och ett visst mått av att vara uttråkad? Eller varför skapades annars begreppet lattemamma?


Och vilken bild får vi framför oss när vi hör ordet "sjukskriven"? Är det okej att ha kul och vara sjukskriven? Eller kan det vara så att det är lätt att sätta sig själv i ett fack och kanske må lite sämre än man skulle kunna?  


Jag tror man ska se det som att man har ett jobb när man är sjukskriven. Och det jobbet är att må så bra som möjligt, också med tanke på framtiden. Det är det som man får betalt för att göra.


Så jag gillade det där med att vara ledig. Men jobba - det har sin tjusning det också.  


Av Maria - 28 september 2008 01:15


Precis som jag för ett år sen var tvungen att starta upp en massa "cancergrejer" så håller jag nu undan för undan på och nedreglerar dom. Jag väntar på en kallelse att ta ut porth-a-kathen. Idag så städade jag i badrumsskåpet - bort med Fragminsprutor, små påsar med illamåendetabletter och medel mot sår i munnen och värktabletter. Häromdagen ringde försäkringskassetanten på mobilen för att påminna om att jag inte förlängt min sjukskrivning. Jag svarade att det var helt i sin ordning och att jag inte ville vara sjuk mer.


Det är en grymt skön känsla att kunna slippa vara sambo med Mycostatin munsvampmedel. Varje liten grej känns som en symbolisk handling och jag tänker att måtte jag aldrig behöva börja om igen.


Vi har printat ut massa bilder på Vilhelm, Vilhelm och mamma, Vilhelm och pappa. Underbara bilder. Mitt i alla bilderna blev jag sjuk - jag vet var - men i albumet skriver jag inget. Men när jag tittar så kommer jag alltid veta - där var det. Som man vet var man var när Palme dog.  

Av Maria - 25 september 2008 23:38


I tisdags fick jag svaret på min senaste röntgenundersökning. Kirurgprofessorn frågade hur jag mådde. Jag sa att jag mådde bra, förutom att det var jobbigt att gå till honom. Då sa han att jag borde må bra enligt vad han läst i journalen. Sedan sa han att han skulle skriva en remiss så att jag får ta bort min venport. Dock dröjer sig några andra fraser som han sa kvar i mitt huvud: "De första två åren är de mest spännande..." och "Ja, behöver du porten igen så sätter vi in en ny". Jag tycker nästan bättre om onkologens fraser på utskrivningssamtalet om att jag inte borde vara sjukskriven längre för att jag "borde tänka på min karriär..." och om att det inte är "särskilt stor chans att han ser mig där igen..." 


Jag minns många andra läkarfraser från min cancerkarriär. "Ja, om man nu ska ha cancer är ju det här en ganska bra sort" och "Beskedet är så bra som det kan vara, ja noll är ju ännu bättre men en är näst bäst". Jag minns kirurgens hand när han visade hur stor min tumör var. Jag minns röntgensköterskan som gav mig en kram när jag förklarade att jag fått veta att jag hade cancer dagen innan. Dom kan göra skillnad, dom där människorna i vita kläder.



Av Maria - 20 augusti 2008 18:30


Jag älskar bilden på Malin där hon står som en oövervinnlig hök i solnedgången. Ingen skulle ana vad vi har gemensamt. Bilderna är tagna vid strandpromenaden i Varberg i juli. 

Presentation

Omröstning

Vad är lyxigast, något som man behöver damma eller något som man upplevt?
 En sak
 En resa

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2009
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ lyx med Blogkeen
Följ lyx med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se