Storebror Vilhelm leker med Duplo i sitt rum. En morotskaka står i ugnen. Lillebror sover under ett fårskinn på uteplatsen.

Två år har gått sedan beskedet att jag hade en tumör stor som en hand i magen. Och nu är jag är mammaledig igen. Lillebror kom i v 39+0, graviditeten, förlossningen och allt efteråt har varit helt normalt. Jag har fortfarande besked att vänta på och yllestrumpor på fötterna, men sjukdomen glider ändå allt längre bort.Eftersom jag inte längre uppdaterar bloggen så avslutar jag den med några bilder på lillebror. 

Om någon vill nå mig så går det bra att maila maria.gustaf@gmail.com.    

Jag har inte - fortfarande inte - cancer mer!

Efter jag hade fått beskedet hos den allvarlige kirurgen gick jag upp på röntgenavdelningen för att leta efter ett halsband jag glömde där när jag gjorde lungröntgen för två veckor sedan. (En gång läste jag om en kvinna som av misstag diagnostiserats med metastaser - röntgenbilderna visade en brosch hon bar). En snäll sköterska hittade mitt halsband som låg i ett brunt kuvert med datum prydligt noterat. När hon gav halsbandet till mig tittade jag på henne och sa:

Det är vår. Jag har inte cancer. Jag är gravid i vecka 19. Och jag fick tillbaka mitt halsband.  Livet kan vara sämre.

Idag har jag varit på Spec-MVC, allt är bra med bebisen och miljön runt den. Jag behöver inte gå där mer förrän i juni, jag är en ganska normal gravid kvinna helt enkelt. Tarmarna och livmodern var tydligen två "helt olika saker" enligt doktor Karin. Imorgon ska jag få veta om jag har nån cancer, det är helt absurt. Jag är nog inte så nervös för det känns verkligen inte som om jag har någon cancer.

Jag tror inte heller dom i min omgivning fattar att det är på riktigt. Jag har sagt till J att han inte behöver följa med. Men usch, det är hemskt att bara gå in i korridoren och sitta i det läskiga sterila rummet och vänta på Beskedet. Totalt opsykologiskt upplägg. Dom borde ha nån mysig rosa mjukishörna man får vänta i och ge en en nalle. Men förhoppningsvis faller ett liten sten från mitt bröst iallafall, och jag kan njuta av våren efteråt.

Och vi tror faktiskt att olivträdet har överlevt vintern på vår uteplats. Inte säkra,men det finns hopp. 

På semester i Essaouira, Marocko, februari  2009.

Det har gått lång tid sedan jag skrev mina senaste inlägg. Jag har tänkt att jag ska blogga, men jag har plötsligt inte riktigt vetat hur jag ska formulera mig. Men jag ska fortsätta. Bloggar man på tjocktarmscancer och kommer till min blogg så ska man kunna se vad som hände sedan. Hur livet går vidare. Och livet går vidare. Bättre än så. Livet har blivit liven.

Jag är gravid i vecka 17, med beräknad förlossning 23 augusti 2009. Ungefär ett år och tre månader efter att jag opererat bort en tumör stor som en hand ur magen så börjar ett litet liv växa i samma jäkla mage. En mage i händelsernas centrum, minst sagt.

Detta var inget jag ens vågat hoppas på. Jag är också förvånad över att vi ens vågade. Men tydligen så tänker man inte särskilt rationellt när man har haft cancer. Man har känslan att man faktiskt inte kan styra över allting och att det är bäst att passa på att leva när man kan. Och visst kan jag tycka att jag är modig, men den som verkligen är modig är J. J tar hela risken, inte jag.

Det är oerhört stort att vara gravid igen. Det är inget jag tagit för givet. Jag ser framför mig hur jag ska göra segertåg genom sjukhuset efter förlossningen - genom akuten, kirurgen, vårdavdelningen, onkologen, upp till canceryogapatienterna...i slow motion...med min bebis i famnen och med bakgrundsmusik som i en film. Jag funderar på tidningsannonsen...vad brukar dom skriva..."vårt lilla mirakel har kommit". Vad skriver då vi?

Och så mitt i all lycka och vardagen så är TVÅ ultraljud inbokade i kalendern under mars. Ett är nästnästa vecka, det är rutinultraljudet av bebisen (fast vi har redan tjuvkikat två gånger). Ett var igår. Det var ultraljud av min lever. Jag bad att inget få veta. Man måste styra upp saker och ting litegrann, man kan inte få viktiga besked hipp som happ av läkare man inte känner som inte vet vad de ska säga. Men det är klart - jag kunde ju bett honom berätta om beskedet var positivt.

Hur som helst så kände jag mig lugnare efter än innan. Om det var något så spelade han bra.

Under de senaste två och ett halvt åren har jag delvis blivit försörjd av samhället. Först var jag mammaledig i ungefär femton månader. Min mammaledighet var helt underbar - en otroligt lycklig tid i mitt liv. Den började med en okomplicerad graviditet, och så föddes Vilhelm sju veckor för tidigt. Det var inte så tidigt så att det egentligen medförde några problem, men tillräckligt tidigt för att vi skulle få börja vår tid som familj i ett litet familjerum på neonatalavdelningen på Ackis. Där levde vi i symbios utan några störande yttre element de två första veckorna av Vilhelms liv. När vi sedan kom hem så visade det sig att vi hade fått en ganska lättsam liten grabb som var nöjd, käkade på bra och bara vi låg tillsammans i sängen kunde jag sova hur länge jag ville på mornarna.

Jag la upp min mammalediga tillvaro så att jag sov tills jag var helt utsövd - Vilhelms mat fanns ju ändå i sängen så den var det ingen stress med. Sedan hade vi en aktivitet per dag. Aktiviteten kunde vara vägning, att leka på en filt i Vasaparken, att träffa några av alla mammakompisar och dricka latte i timmar medan ungarna lekte på nån filt. Eller spatserade jag iväg mina 100 meter till kyrkans sångstund och satt där och lekte med plastdjur. Varje onsdag så grillade vi korv i skogen och satt och pratade om allt möjligt medan barnen låg på rygg och tittade upp på trädtopparna. När det var snöstorm klädde vi på ungarna alla kläder vi hittade och drog iväg vagnarna för att titta på "specialvisning för mammalediga" på konstmuseet på slottet. Japp, att vara mammaledig var nån slags semester. Det är nog inte helt okej att säga det, men det påminde mig lite om när jag pluggade introduktionskurs i ryska, bara hade en lektion om dagen och inte ens tog alla poäng. Jag var nog lite av en slapp lattemamma men jag hade roligt och det tror jag Vilhelm hade också.

När jag fick cancer så var det lite av samma sak. Jag hade det man vanligtvis inte har. Tid. Jag kunde göra saker som att skriva på den här bloggen, åka till IKEA och fixa alla småsaker till vår nya lägenhet i lugn och ro. Och fortsätta dricka latte på Uppsalas fik. När jag kom nyopererad från sjukhuset så stannade vi faktiskt till i höstsolen vid Fågelsången innan vi åkte hem. Jag hade svårt att gå men fika gick ju bra. Så jag kanske har varit nåt ännu värre än lattemamma - jag har till och med varit lattesjukskriven.

Jag har funderat på det där. Får man verkligen ha det mysigt när man är mammaledig? Ska det inte helst vara sömnbrist och ett visst mått av att vara uttråkad? Eller varför skapades annars begreppet lattemamma?

Och vilken bild får vi framför oss när vi hör ordet "sjukskriven"? Är det okej att ha kul och vara sjukskriven? Eller kan det vara så att det är lätt att sätta sig själv i ett fack och kanske må lite sämre än man skulle kunna?  

Jag tror man ska se det som att man har ett jobb när man är sjukskriven. Och det jobbet är att må så bra som möjligt, också med tanke på framtiden. Det är det som man får betalt för att göra.

Så jag gillade det där med att vara ledig. Men jobba - det har sin tjusning det också.  

Precis som jag för ett år sen var tvungen att starta upp en massa "cancergrejer" så håller jag nu undan för undan på och nedreglerar dom. Jag väntar på en kallelse att ta ut porth-a-kathen. Idag så städade jag i badrumsskåpet - bort med Fragminsprutor, små påsar med illamåendetabletter och medel mot sår i munnen och värktabletter. Häromdagen ringde försäkringskassetanten på mobilen för att påminna om att jag inte förlängt min sjukskrivning. Jag svarade att det var helt i sin ordning och att jag inte ville vara sjuk mer.

Det är en grymt skön känsla att kunna slippa vara sambo med Mycostatin munsvampmedel. Varje liten grej känns som en symbolisk handling och jag tänker att måtte jag aldrig behöva börja om igen.

Vi har printat ut massa bilder på Vilhelm, Vilhelm och mamma, Vilhelm och pappa. Underbara bilder. Mitt i alla bilderna blev jag sjuk - jag vet var - men i albumet skriver jag inget. Men när jag tittar så kommer jag alltid veta - där var det. Som man vet var man var när Palme dog.  

I tisdags fick jag svaret på min senaste röntgenundersökning. Kirurgprofessorn frågade hur jag mådde. Jag sa att jag mådde bra, förutom att det var jobbigt att gå till honom. Då sa han att jag borde må bra enligt vad han läst i journalen. Sedan sa han att han skulle skriva en remiss så att jag får ta bort min venport. Dock dröjer sig några andra fraser som han sa kvar i mitt huvud: "De första två åren är de mest spännande..." och "Ja, behöver du porten igen så sätter vi in en ny". Jag tycker nästan bättre om onkologens fraser på utskrivningssamtalet om att jag inte borde vara sjukskriven längre för att jag "borde tänka på min karriär..." och om att det inte är "särskilt stor chans att han ser mig där igen..." 

Jag minns många andra läkarfraser från min cancerkarriär. "Ja, om man nu ska ha cancer är ju det här en ganska bra sort" och "Beskedet är så bra som det kan vara, ja noll är ju ännu bättre men en är näst bäst". Jag minns kirurgens hand när han visade hur stor min tumör var. Jag minns röntgensköterskan som gav mig en kram när jag förklarade att jag fått veta att jag hade cancer dagen innan. Dom kan göra skillnad, dom där människorna i vita kläder.

Jag älskar bilden på Malin där hon står som en oövervinnlig hök i solnedgången. Ingen skulle ana vad vi har gemensamt. Bilderna är tagna vid strandpromenaden i Varberg i juli. 

Det är inte bara jag som desperat försöker kombinera lyx och tjocktarmscancer. Spana in Vimmelmammans blogg!

Karins balkong annandag midsommar

Det går allt längre mellan inläggen. Livet börjar bli som förut. Det kan gå timmar utan att jag tänker på cancer. Cancer börjar kännas overkligt. Men jag är förvånad. För några månader sedan, när jag var mitt uppe i det, så trodde jag att cancern för alltid hade ändrat mig. Jag trodde att jag aldrig mer skulle irritera mig över småsaker eller oroa mig över ovästentliga saker. Att ha cancer var lite som att gå på en drog - i stormens öga är det helt lugnt, liksom. Alla färger blev starkare och alla upplevelser väldigt stora. Klyschan säger att efter cancern så ändrar man sin syn på livet. 

Men snabbare än jag anat börjar jag fungera ungefär som förut.  

Onkologen i Uppsala har något som de kan vara riktigt stolta över. Jag har inte hört att något motsvarande finns på någon annan klinik i landet. På "min" onk  kan man gå på yoga- och samtalskurs.

Upplägget är supersmart. Cancer är en sjukdom på liv och död, som påverkar alltifrån tånaglarna till koncentrationsförmågan. Att behandlas för att överleva är bra, att ge människor förutsättningar för att kunna bearbeta det som hänt och få hjälp att handskas med stressen som det innebär att få en kanske dödlig sjukdom som de inte bett om är ännu bättre. Yoga handlar om att leva i nuet, koncentrera sig, acceptera läget. Och slappna av. Jag brukar i ärlighetens namn somna under yoga nidra, djupavslappningen, men det är inte så illa det heller. Vi har två timmars yoga, sedan fikar man tillsammans i en timme. Där ser man att man inte är ensam, och det har kännts viktigt för mig, att se att det är fler som har ungefär samma känslor som jag. Olika specialister bjuds in: författare, läkare, en dietist...Just nu har jag yogan lite som en brygga mellan sjukhuset och mitt vanliga liv. Jag är rädd att släppa taget helt för tidigt. Jag vill känna att jag får tid att reflektera över vad det var som egentligen hände, det som nu nästan känns overkligt. 

Idag hade vi yogan i "Baranysalen", en föreläsningssal med parkettgolv och oljemålningar i rad med porträtt av framstående forskare. Att lägga ut yogamattorna där och se yogaläraren under porträtten är lite coolt. Nu jobbar man för att få in yogan på frikortet, vem vet? 

Livet kunde vara sämre. Det jag drömt om börjar hända. Jag har inte cancer, jag måste inte hänga på ett sjukhus, jag har lagt min oro i en liten ryggsäck på översta hatthyllan och där ligger den bra. Träden börjar slå ut, det börjar bli vår. Snart sitter jag på den där stranden.

För några timmar sen när jag och Ville satt i soffan och tittade på teve ryckte grabben blixtsnabbt tag i mina glasögon och ena bågen gick av. Ping! Mina gamla glasögon ligger förmodligen i en flyttlåda allra längst in i förrådet. Linser har jag inte haft på år. Tejp då? Nä, mina glasögon är sådana här tunna grejer, tejp funkar inte. Johans linser då - han har ju nästan samma dåliga syn som mig? Nä, kanske inte så bra att låna andras linser.

Jag får kila iväg till optikern imorgon och se om han har nåt på lager. Men det slår mig att för några månader sedan var jag helt övertygad att jag aldrig skulle nånsin känna mig irriterad över nån sån liten grej mer. Men skrämmande nog så börjar jag kanske transfereras in till mitt vanliga jag igen.  

Och så har jag gjort den sista behandlingen. Jag gick snabbt runt och sa det obligatoriska "Nu går jag, hoppas jag aldrig kommer tillbaka". Började gråta. Av lättnad. Av lite osäkerhet, kanske.

Jag har fått provsvar på hormonproverna. Jag jämförde snabbt mina värden med klimakterievärdena. Det såg bra ut, som vanligt. Jag är inte i klimakteriet. Jag har inte cancer. Jag har sluppit ut med lite känselbortfall i fötterna och fingrarna. För de flesta försvinner det, även om det kan ta lite tid.

Nu har det gått en vecka och jag är i mitt sista nadir och känner mig lite ruggig och har lätt ont i halsen. Ville är också snorig och lite hostig så vi stannade hemma. Ville fick följa med mig till Försäkringskassan. De vill träffa alla som är sjukskrivna en längre period.

Jag vill försöka ta hand om mig lite: fortsätta yoga, gå och träna, gå på massage, kolla mina tänder och så vidare. Bad därför onken om att få vara sjukskriven en dag i veckan i några månader. Hos Försäkringskassan var jag tvungen att motivera varför. Jag vet ju vad jag borde säga: "Mitt jobb är stressigt och psykiskt påfrestande, jag är deprimerad" eller nåt i den stilen. Men jag sa "Nä, mitt jobb är anpassningsbart och inte tungt, jag arbetar på kontor" och "Nä, jag tycker jag mår ganska bra, men jag vill gärna fortsätta att må bra i många år till och då tror jag att det skulle vara bra om jag fick lite dagtid utan Vilhelm för att ta hand om mig efter den här upplevelsen". Jag märkte att mitt svar inte passade in på blanketten. Försäkringskassan ska ta hand om sjuka, trötta personer. Inte om färdigbehandlade personer som mår rätt bra och inte vill må dåligt i framtiden heller.

Jag vet inte vad som är rätt och fel, egentligen. Men i veckan hade vi ett "nordiskt möte" på jobbet och det känns himla bra att börja vara back in business.

Korsning videung - trollhassel, målades på Brännö

Imorgon och på fredag så kör jag sista kuren av tolv. För sista gången kommer jag traska in på dagvårdsavdelningen, ta fika, sätta mig i galonfåtöljen och bli stucken. För sista gången kommer jag behöva ha tjocka vantar och för sista gången kommer det kännas som om det regnar i ansiktet fast det bara blåser. För sista gången kommer jag känna mig influensig och oxaliplatinsofftrött.

På fredag kan jag glatt säga till min sköterska: -Tack, och jag hoppas att vi aldrig ses igen. Sen kan jag packa undan svampmedlet och immodiumtabletterna och vandra ut i sommaren, efter en liten stilla bön till alla gudar i samtliga religioner jag känner till.

Jag kommer aldrig uppleva våren på samma sätt som jag gör i år. Jag fick cancer förra sommaren, och jag har liksom sett det som att jag ska fixa vintern, mörkret och cancern. Med varje knopp som slår ut känns det lättare. Faktum är att jag har stirrat på alla träd på vägen till dagis länge nu.